Satsaras blogg

Oj, det var faktiskt på håret att det inte blev någon marskategori. Har inte haft tid att blogga, mycket har hänt sedan sist.

Vi har totalrenoverat min mammas nya lägenhet. Och det var, ska jag ärligt säga, ett litet helvete. Men det blev fint. Tyvärr fick maken tennisarmbåge i BÅDA armarna av allt snickrande. Men han är på bättringsvägen och ska snart börja jobba igen.

Mamma har flyttat ut. Föräldrahemmet är tömt. Lägenheten skrivs över imorgon. Jag har bestämt mig för att inte åka tillbaka dit igen och ”säga hejdå”. De där rummen har kommit att symbolisera något helt annat för mig än trygghet och barndom.

Jag har brutit kontakten med min pappa. De senaste mailen jag skickade till honom har inte besvarats. Han pratar bara om praktiska saker, släp som är hyrda, lådor som ska bäras. Frågar man hur han mår så säger han att han har ätit lax till lunch. På den nivån ungefär.

Han har haft så många chanser att verkligen prata med mig och säga saker som betyder något. Men han vågade inte ens berätta för mig att han ville skiljas från mamma. Vågade inte ens vara man nog att säga att han hade träffat någon annan. Han vågar inte fråga hur jag mår. Han ringer aldrig.

Och under de månader som har gått sedan dess har han bara snackat en massa bullshit. Han bryr sig inte. Han tar den enklaste möjliga vägen ut, hela tiden. Enklast för honom, tyngst för alla andra. Han är bara ett skal av hjälpsamhet och omtänksamhet.

Och jag tror faktiskt att han kommer att välja den enkla vägen ut ur detta, om saker inte går som han har tänkt sig. Jag tror att han tar livet av sig, istället för att be om ursäkt för att han är en sån liten skit och försöka bygga upp någon form av förtroende igen. Det hade varit för mycket jobb för honom.

Jag blir så trött på hans resonemang, att mamma skulle lämna en massa saker till de nya ägarna till deras lägenhet. Teven. Garderoberna. Så skulle han köpa nytt till henne. Men det var vi som fick åka och handla med henne. Bära upp garderoberna för alla trappor. Montera dem. Istället för att bara skicka dem med flyttgubbarna.

Bara en sådan sak som att mamma tog med sig en spegel som hängde i hallen. De hade kommit överens om det, hon hade till och med satt en lapp på den och han hade sett det. Men när hon hade tagit den så sa han till henne att hon borde ha lämnat kvar den till de nya ägarna. Åtminstone borde hon ha sagt till dem att hon tänkte ta den. Vaddå, tyckte mamma. Det är väl inte deras spegel heller?

Det är det som är så konstigt med honom. Han får dåligt samvete inför några fullständiga främlingar för att min mamma vill ha med en antik gammal spegel som är hennes och som de kommit överens om att hon ska få. Vem fan är han att döma? Han bad inte någon om lov för någonting. Han var otrogen, gick bakom ryggen, ljög. Han tog hela min mammas hem, hennes liv, och förstörde det med alla minnen. Hon blev tvungen att bygga ett nytt liv. Han lägger inte två fingrar i kors för att behålla en bra kontakt med sina barn, utan behandlar mig som ömsom luft, ömsom som skit.

Jag är arg. Och jag mår inte speciellt bra just nu. Men våren är på väg och det finns blommor i rabatten. Vintern som aldrig såg ut att ta slut har äntligen ebbat ut. Nu vänder det för oss.

Idag hände tre roliga saker. En utbildning ställdes in och jag fick gå hem. SMHI deklarerade att nu är det vår. Åtminstone där jag bor. Och min närmaste kollega ska bli min nya chef.

Det där sista kanske en del inte skulle tycka är så kul, men jag är lättad ända in i själen. Det har verkligen var hur jobbigt som helst att gå runt och fundera på vilket stolpskott som ska börja styra och ställa över oss. Jag sökte inte själv tjänsten, så jag kan uppriktigt och hjärtligt känna en enorm glädje över det här. Nästan alla mina andra kollegor sökte. Fy så jobbigt det måste vara att bli chef över en massa folk som egentligen hade velat ha ens tjänst och tycker att de hade kunnat göra ett bättre jobb.

Det enda jag funderar på är egentligen: Vad hade hänt om jag hade sökt? Hade jag ens varit aktuell? Jag som är en sån bråkstake som tycker en massa, gör mig ovän med fel människor. Förmodligen hade jag inte fått tjänsten. Oavsett är jag glad att jag inte sökte. För jag ville verkligen inte ha den. Jag vill inte bli chef, det är som att bli förälder. Då måste jag ju sluta trakassera mina kollegor och hitta på bus. Jag måste sluta med allt som jag tycker är roligt och istället ta mig an otacksamma och hopplösa uppgifter.

Och hade jag sökt men inte fått det. Ja då hade jag nog inte kunnat glädjas riktigt så här mycket som jag gör för min kollegas skull. Då hade där, måste jag tyvärr erkänna, funnits ett litet sting av avundsjuka. Att få det så där svart på vitt. Att han är bättre än mig.

Nu kan jag fortfarande leva i villfarelsen att jag är bäst. Tjohoo!

Jag fick en Iphone av min arbetsgivare i veckan. Alla mina kollegor blev strålande lyckliga och började genast sätta igång sina, ladda hem appar, byta ut simkort och prisa Iphones skapare som om de vore halvgudar. Jag tog ut min Iphone ur lådan och fem sekunder senare hade jag tappat den i golvet.

Eftersom jag är ganska utarbetad och trött efter de senaste veckorna så tänkte jag att det där med aktiveringen och sånt ska jag göra hemma, i lugn och ro. Sagt och gjort. Jag kom hem och det hela började väl egentligen med att jag inte fattade hur jag skulle öppna fanskapet, för att få in simkortet. Efter en liten stund noterade jag ett litet hål på ovansidan. Åhå, tänkte jag och körde in den pinnen på ett örhänge, väl medveten om att det skulle kunna vara det dummaste jag någonsin gjort. Men tro det eller ej, det poppade faktiskt ut en liten hållare som jag kunde montera mitt kort i.

Telefonen frågade efter sim-koden. En rimlig förfrågan, eftersom vi inte alls känner varandra, så jag slog in den. Jaha, sa telefonen, på okänt språk. Sedan visade den en bild på en USB-sladd och en liten jordglob. Jag fattar, tänkte jag, du vill ut på nätet.

Så jag pluggade in den och väntade. Nähäpp. Inget hände. Så jag tänkte att jag kanske skulle valla den på bekanta platser. Jag satte igång  iTunes. Ingen respons. Apple Store. Ingenting. Den fortsatte vänligt och bestämt att upprepa en fras på ett språk som jag inte förstod och samtidigt blinkade USB-kabeln övertydligt på skärmen.

Fanihelvete. Kollade manualen. Som var på italienska. Men tack som fan.

Tårarna började rinna. Jag vet att det är så löjligt att börja gråta över en sån sak, men jag kände mig så trött och ledsen redan som det var. Maken ingrep. Laddade ner en svensk manual. Gjorde allting från början och fick – samma resultat.

- Men kan du inte fråga någon på jobbet?

Nu började jag gråta på allvar. Alla på mitt jobb, till och med de riktigt tekniskt svagbegåvade, hade mer eller mindre trallande aktiverat sina Iphones och sedan haft superkul med dem hela dagen. Och här satt jag med en Iphone som pratade kantonesiska och vägrade samarbeta det allra minsta. Vad gjorde jag för fel?

Till slut anförtrodde jag mig hos en kollega och förklarade problemet. Istället för att skratta och peka på mig så sa han till mig att ta med den nästa dag. Så det gjorde jag, men jag tänkte först testa en gång till själv. Så jag kopplade upp den till jobbdatorn och DÅ, då vaknar det lilla fanskapet till liv. Då kan den plötsligt prata svenska, vilket den har låtsats att den inte kunde. Och så skriver den något i stil med: ”Hej och välkommen Sara! Nu har jag verifierat dig och nu låter jag upp mitt hemliga magiska säkerhetslås.” Men vad i helvete, är det här något 8-bitars jävla Nintendospel eller?

Kanske när jag har samlat ihop tillräckligt med prickiga svampar och guldpengar så blir jag insläppt i den magiska Applestoreborgen så att jag kan köpa lite appar? Det vill säga, om jag har tillräckligt många liv kvar för att inte dö av frustration innan dess.