Om några dagar får min mamma nycklarna till sin nya lägenhet. Jag och maken mobiliserar med drivor av lådor med verktyg i en hörna i vardagsrummet och har förberett renoveringen så gott det går. Det börjar bli snart nu och vi har fullt med saker som måste göras innan vi får tillträde till lägenheten.
Det märks att min mamma börjar känna sig stressad och man ser ibland att hon är mer nedstämd. Jag vet inte om det beror på att det faktiskt börjar bli verkligt. Innan har det bara varit på planeringsstadiet, men nu blir det ju faktiskt av. Det är på riktigt.
Nu är det en massa beslut som ska fattas, vi beställde ett Ikea-kök i helgen, vi har köpt tapeter till alla rum utom köket. Bara en sådan fråga som vilken profil det ska vara på pärlsponten fick min mamma att nästan kortsluta igår. Jag önskar att vi kunde ta det lugnare, ge henne tid att tänka igenom alla beslut.
Men hon behöver någonstans att bo, någonstans att känna sig hemma. En matta som ingen kan rycka under hennes fötter.
