Jag fick en Iphone av min arbetsgivare i veckan. Alla mina kollegor blev strålande lyckliga och började genast sätta igång sina, ladda hem appar, byta ut simkort och prisa Iphones skapare som om de vore halvgudar. Jag tog ut min Iphone ur lådan och fem sekunder senare hade jag tappat den i golvet.
Eftersom jag är ganska utarbetad och trött efter de senaste veckorna så tänkte jag att det där med aktiveringen och sånt ska jag göra hemma, i lugn och ro. Sagt och gjort. Jag kom hem och det hela började väl egentligen med att jag inte fattade hur jag skulle öppna fanskapet, för att få in simkortet. Efter en liten stund noterade jag ett litet hål på ovansidan. Åhå, tänkte jag och körde in den pinnen på ett örhänge, väl medveten om att det skulle kunna vara det dummaste jag någonsin gjort. Men tro det eller ej, det poppade faktiskt ut en liten hållare som jag kunde montera mitt kort i.
Telefonen frågade efter sim-koden. En rimlig förfrågan, eftersom vi inte alls känner varandra, så jag slog in den. Jaha, sa telefonen, på okänt språk. Sedan visade den en bild på en USB-sladd och en liten jordglob. Jag fattar, tänkte jag, du vill ut på nätet.
Så jag pluggade in den och väntade. Nähäpp. Inget hände. Så jag tänkte att jag kanske skulle valla den på bekanta platser. Jag satte igång iTunes. Ingen respons. Apple Store. Ingenting. Den fortsatte vänligt och bestämt att upprepa en fras på ett språk som jag inte förstod och samtidigt blinkade USB-kabeln övertydligt på skärmen.
Fanihelvete. Kollade manualen. Som var på italienska. Men tack som fan.
Tårarna började rinna. Jag vet att det är så löjligt att börja gråta över en sån sak, men jag kände mig så trött och ledsen redan som det var. Maken ingrep. Laddade ner en svensk manual. Gjorde allting från början och fick – samma resultat.
- Men kan du inte fråga någon på jobbet?
Nu började jag gråta på allvar. Alla på mitt jobb, till och med de riktigt tekniskt svagbegåvade, hade mer eller mindre trallande aktiverat sina Iphones och sedan haft superkul med dem hela dagen. Och här satt jag med en Iphone som pratade kantonesiska och vägrade samarbeta det allra minsta. Vad gjorde jag för fel?
Till slut anförtrodde jag mig hos en kollega och förklarade problemet. Istället för att skratta och peka på mig så sa han till mig att ta med den nästa dag. Så det gjorde jag, men jag tänkte först testa en gång till själv. Så jag kopplade upp den till jobbdatorn och DÅ, då vaknar det lilla fanskapet till liv. Då kan den plötsligt prata svenska, vilket den har låtsats att den inte kunde. Och så skriver den något i stil med: “Hej och välkommen Sara! Nu har jag verifierat dig och nu låter jag upp mitt hemliga magiska säkerhetslås.” Men vad i helvete, är det här något 8-bitars jävla Nintendospel eller?
Kanske när jag har samlat ihop tillräckligt med prickiga svampar och guldpengar så blir jag insläppt i den magiska Applestoreborgen så att jag kan köpa lite appar? Det vill säga, om jag har tillräckligt många liv kvar för att inte dö av frustration innan dess.
