Idag hände tre roliga saker. En utbildning ställdes in och jag fick gå hem. SMHI deklarerade att nu är det vår. Åtminstone där jag bor. Och min närmaste kollega ska bli min nya chef.
Det där sista kanske en del inte skulle tycka är så kul, men jag är lättad ända in i själen. Det har verkligen var hur jobbigt som helst att gå runt och fundera på vilket stolpskott som ska börja styra och ställa över oss. Jag sökte inte själv tjänsten, så jag kan uppriktigt och hjärtligt känna en enorm glädje över det här. Nästan alla mina andra kollegor sökte. Fy så jobbigt det måste vara att bli chef över en massa folk som egentligen hade velat ha ens tjänst och tycker att de hade kunnat göra ett bättre jobb.
Det enda jag funderar på är egentligen: Vad hade hänt om jag hade sökt? Hade jag ens varit aktuell? Jag som är en sån bråkstake som tycker en massa, gör mig ovän med fel människor. Förmodligen hade jag inte fått tjänsten. Oavsett är jag glad att jag inte sökte. För jag ville verkligen inte ha den. Jag vill inte bli chef, det är som att bli förälder. Då måste jag ju sluta trakassera mina kollegor och hitta på bus. Jag måste sluta med allt som jag tycker är roligt och istället ta mig an otacksamma och hopplösa uppgifter.
Och hade jag sökt men inte fått det. Ja då hade jag nog inte kunnat glädjas riktigt så här mycket som jag gör för min kollegas skull. Då hade där, måste jag tyvärr erkänna, funnits ett litet sting av avundsjuka. Att få det så där svart på vitt. Att han är bättre än mig.
Nu kan jag fortfarande leva i villfarelsen att jag är bäst. Tjohoo!
