Oj, det var faktiskt på håret att det inte blev någon marskategori. Har inte haft tid att blogga, mycket har hänt sedan sist.
Vi har totalrenoverat min mammas nya lägenhet. Och det var, ska jag ärligt säga, ett litet helvete. Men det blev fint. Tyvärr fick maken tennisarmbåge i BÅDA armarna av allt snickrande. Men han är på bättringsvägen och ska snart börja jobba igen.
Mamma har flyttat ut. Föräldrahemmet är tömt. Lägenheten skrivs över imorgon. Jag har bestämt mig för att inte åka tillbaka dit igen och “säga hejdå”. De där rummen har kommit att symbolisera något helt annat för mig än trygghet och barndom.
Jag har brutit kontakten med min pappa. De senaste mailen jag skickade till honom har inte besvarats. Han pratar bara om praktiska saker, släp som är hyrda, lådor som ska bäras. Frågar man hur han mår så säger han att han har ätit lax till lunch. På den nivån ungefär.
Han har haft så många chanser att verkligen prata med mig och säga saker som betyder något. Men han vågade inte ens berätta för mig att han ville skiljas från mamma. Vågade inte ens vara man nog att säga att han hade träffat någon annan. Han vågar inte fråga hur jag mår. Han ringer aldrig.
Och under de månader som har gått sedan dess har han bara snackat en massa bullshit. Han bryr sig inte. Han tar den enklaste möjliga vägen ut, hela tiden. Enklast för honom, tyngst för alla andra. Han är bara ett skal av hjälpsamhet och omtänksamhet.
Och jag tror faktiskt att han kommer att välja den enkla vägen ut ur detta, om saker inte går som han har tänkt sig. Jag tror att han tar livet av sig, istället för att be om ursäkt för att han är en sån liten skit och försöka bygga upp någon form av förtroende igen. Det hade varit för mycket jobb för honom.
Jag blir så trött på hans resonemang, att mamma skulle lämna en massa saker till de nya ägarna till deras lägenhet. Teven. Garderoberna. Så skulle han köpa nytt till henne. Men det var vi som fick åka och handla med henne. Bära upp garderoberna för alla trappor. Montera dem. Istället för att bara skicka dem med flyttgubbarna.
Bara en sådan sak som att mamma tog med sig en spegel som hängde i hallen. De hade kommit överens om det, hon hade till och med satt en lapp på den och han hade sett det. Men när hon hade tagit den så sa han till henne att hon borde ha lämnat kvar den till de nya ägarna. Åtminstone borde hon ha sagt till dem att hon tänkte ta den. Vaddå, tyckte mamma. Det är väl inte deras spegel heller?
Det är det som är så konstigt med honom. Han får dåligt samvete inför några fullständiga främlingar för att min mamma vill ha med en antik gammal spegel som är hennes och som de kommit överens om att hon ska få. Vem fan är han att döma? Han bad inte någon om lov för någonting. Han var otrogen, gick bakom ryggen, ljög. Han tog hela min mammas hem, hennes liv, och förstörde det med alla minnen. Hon blev tvungen att bygga ett nytt liv. Han lägger inte två fingrar i kors för att behålla en bra kontakt med sina barn, utan behandlar mig som ömsom luft, ömsom som skit.
Jag är arg. Och jag mår inte speciellt bra just nu. Men våren är på väg och det finns blommor i rabatten. Vintern som aldrig såg ut att ta slut har äntligen ebbat ut. Nu vänder det för oss.
