Satsaras blogg

Dagarna sniglar förbi. Fy tusan vad jag har tråkigt. Jag kollar min mail ungefär varannan minut. Min chef har stängt av de flesta av mina inkommande mail, så det är en tämligen meningslös sysselsättning.

Jag önskar att jag bara kunde vilja göra någonting. Jag brukar aldrig ha problem att sysselsätta mig. Jag ritar, spelar gitarr, komponerar musik, skriver, planterar om blommor, spelar dataspel, lagar mat, bakar eller planerar med något av mina tusen miljoner projekt. Men idag måste jag genomgå varje sekund. Det finns inga sysselsättningar som fördriver all denna tid.

I början hörde alla av sig, frågade hur det var med mig. Nu håller de sig artigt i bakgrunden, vilket ibland kan upplevas som att ingen bryr sig.

Så jag röker för mycket. Lyssnar på regnet. Försöker förmå mig själv att gå och lägga läkarintyget på brevlådan.

Dagarna går ihop i ett enda mos. Har fått utskrivet ångestdämpande och antidepressiva mediciner och blir väldigt trött av de ångestdämpande. Men de gör sitt jobb. Har gått hemma nu i en vecka, det känns bara som ett par dagar.

Igår var jag och maken ute och gick på ett naturreservat. Vi gick i en timme sedan var jag verkligen HELT SLUT. Maken föreslog att vi skulle stanna i en av de små byarna på hemvägen och handla för att jag skulle slippa tänka på att träffa någon jag känner. Omtänksamt. Men det var jobbigt ändå. Jag träffar nästan hellre folk jag känner än ett gäng slumpmässiga bönder som tittar på mig som om jag är en satanisk vänsterextrem tjackpundare (= vem som helst som inte passar in i deras idyll). Höll bokstavligt talat på att kapsejsa vid frysdiskarna.

Min pappa har hört av sig till min syster för att förhöra sig om jag verkligen inte skulle kunna tänka mig att gå ut och äta. Eller hur. Om jag hade lyckats samla ihop mig tillräckligt för att sitta upprätt och vara finklädd på en restaurang (för att inte nämna att jag skulle behöva äta en normalportion) så hade jag i så fall lagt den energin på någon annan. Som inte tidigare har sagt att jag ser att du faller, men jag orkar inte bry mig.

Han vill bara att jag ska säga att allting är bra igen. Att vi kan låtsas som att det inte är en mur mellan oss. Att vi kan låtsas som om saker vore helt annorlunda, som om vi är andra människor än de vi är. Han vill börja om, men han har inte ens bett om ursäkt för det som har varit. Han har inte lyssnat på mig, inte förstått.

Det är vår enda gemensamma punkt just nu. Jag ser ingen anledning att förlåta – han ser ingen anledning till att be om förlåtelse.

I måndags kraschade jag. Jag visste att det var på gång, men jag trodde inte att det skulle hända så snart. Inte så plötsligt. Jag trodde att som vid ett bensinstopp skulle jag åtminstone ha styrfart och kunna svänga in vid vägrenen. Det hade jag inte.

Det hela började med att jag missade anmäla mig till en kurs som jag skulle ha gått på och jag bestämde mig för att bara dyka upp. När kursledaren läste upp mitt namn på listan viskade min chef en i och för sig mycket skämtsam ordvits om mitt efternamn som antydde att jag har noll koll. Jag bestämde mig för att gå därifrån. Jag hasplade ur mig något och när jag kom upp på våningen där jag jobbar mötte jag en kollega i korridoren som tittade konstigt på mig. Världen snurrade. Jag var totalt förvirrad och desorienterad. Lyckades hitta en kollega som även är en nära vän och hon såg direkt att något var fel. Jag bröt ihop, hon slog larm och så var det över. En massa människor kopplades in och jag fick sitta och berätta mitt livs historia för en massa höga chefer. Innan jag visste ordet av låg jag totalt platt hemma i min soffa och undrade vad fan som hade hänt.

De lät mig köra hem min bil själv, vilket jag inte har något som helst minne av. Jag hoppas att jag inte råkade skada någon. I så fall ber jag om ursäkt.

Men jag har knappt sovit, knappt ätit sista veckorna, kan inte ens hålla enkla saker i huvudet. I natt vaknade jag klockan två och kunde inte somna om. Först tittade jag på alla de där programmen som de sänder mitt i natten när ingen är vaken. Sedan började de sända morgonprogram. Klockan åtta ringde jag vårdcentralen och grät i telefonen. Nu vet jag hur man ska göra för att få en jävla läkartid, det var liksom inget snack.

Min planeringskalender har blivit tom på möten. Tom på utbildningar. Tom på liv. Istället skriver jag ner vad jag äter och hur mycket kalorier det innehåller. Första dagen hade jag ätit 400 kalorier, vilket är en femtedel av vad jag brukar. Sedan 600 dagen efter. 700. Nu är jag uppe i åtta. Men vikten bara rasar av mig. Nu har jag på mig en tröja som jag hade igår och eventuellt i förrgår också. Jag minns inte. Jag har inte tagit av den ens på natten. Den ska vara tajt egentligen, det är en trikåtröja och brukar sitta som klistrad. Men nu hänger den över magen som en liten säck. Magsäck, haha.

Ja. Livet är inte vad det har varit. Nyss var jag en hårt arbetande mediabrud med tusen järn i elden. Nu är jag en lullande mjukisbyxeskugga av mitt forna jag. Vi får se vad doktorn säger senare idag. Men han måste vara en synnerligen hjärtlös liten fan om han inte sjukskriver mig och ger mig något att sova på.