I måndags kraschade jag. Jag visste att det var på gång, men jag trodde inte att det skulle hända så snart. Inte så plötsligt. Jag trodde att som vid ett bensinstopp skulle jag åtminstone ha styrfart och kunna svänga in vid vägrenen. Det hade jag inte.
Det hela började med att jag missade anmäla mig till en kurs som jag skulle ha gått på och jag bestämde mig för att bara dyka upp. När kursledaren läste upp mitt namn på listan viskade min chef en i och för sig mycket skämtsam ordvits om mitt efternamn som antydde att jag har noll koll. Jag bestämde mig för att gå därifrån. Jag hasplade ur mig något och när jag kom upp på våningen där jag jobbar mötte jag en kollega i korridoren som tittade konstigt på mig. Världen snurrade. Jag var totalt förvirrad och desorienterad. Lyckades hitta en kollega som även är en nära vän och hon såg direkt att något var fel. Jag bröt ihop, hon slog larm och så var det över. En massa människor kopplades in och jag fick sitta och berätta mitt livs historia för en massa höga chefer. Innan jag visste ordet av låg jag totalt platt hemma i min soffa och undrade vad fan som hade hänt.
De lät mig köra hem min bil själv, vilket jag inte har något som helst minne av. Jag hoppas att jag inte råkade skada någon. I så fall ber jag om ursäkt.
Men jag har knappt sovit, knappt ätit sista veckorna, kan inte ens hålla enkla saker i huvudet. I natt vaknade jag klockan två och kunde inte somna om. Först tittade jag på alla de där programmen som de sänder mitt i natten när ingen är vaken. Sedan började de sända morgonprogram. Klockan åtta ringde jag vårdcentralen och grät i telefonen. Nu vet jag hur man ska göra för att få en jävla läkartid, det var liksom inget snack.
Min planeringskalender har blivit tom på möten. Tom på utbildningar. Tom på liv. Istället skriver jag ner vad jag äter och hur mycket kalorier det innehåller. Första dagen hade jag ätit 400 kalorier, vilket är en femtedel av vad jag brukar. Sedan 600 dagen efter. 700. Nu är jag uppe i åtta. Men vikten bara rasar av mig. Nu har jag på mig en tröja som jag hade igår och eventuellt i förrgår också. Jag minns inte. Jag har inte tagit av den ens på natten. Den ska vara tajt egentligen, det är en trikåtröja och brukar sitta som klistrad. Men nu hänger den över magen som en liten säck. Magsäck, haha.
Ja. Livet är inte vad det har varit. Nyss var jag en hårt arbetande mediabrud med tusen järn i elden. Nu är jag en lullande mjukisbyxeskugga av mitt forna jag. Vi får se vad doktorn säger senare idag. Men han måste vara en synnerligen hjärtlös liten fan om han inte sjukskriver mig och ger mig något att sova på.
