Dagarna går ihop i ett enda mos. Har fått utskrivet ångestdämpande och antidepressiva mediciner och blir väldigt trött av de ångestdämpande. Men de gör sitt jobb. Har gått hemma nu i en vecka, det känns bara som ett par dagar.
Igår var jag och maken ute och gick på ett naturreservat. Vi gick i en timme sedan var jag verkligen HELT SLUT. Maken föreslog att vi skulle stanna i en av de små byarna på hemvägen och handla för att jag skulle slippa tänka på att träffa någon jag känner. Omtänksamt. Men det var jobbigt ändå. Jag träffar nästan hellre folk jag känner än ett gäng slumpmässiga bönder som tittar på mig som om jag är en satanisk vänsterextrem tjackpundare (= vem som helst som inte passar in i deras idyll). Höll bokstavligt talat på att kapsejsa vid frysdiskarna.
Min pappa har hört av sig till min syster för att förhöra sig om jag verkligen inte skulle kunna tänka mig att gå ut och äta. Eller hur. Om jag hade lyckats samla ihop mig tillräckligt för att sitta upprätt och vara finklädd på en restaurang (för att inte nämna att jag skulle behöva äta en normalportion) så hade jag i så fall lagt den energin på någon annan. Som inte tidigare har sagt att jag ser att du faller, men jag orkar inte bry mig.
Han vill bara att jag ska säga att allting är bra igen. Att vi kan låtsas som att det inte är en mur mellan oss. Att vi kan låtsas som om saker vore helt annorlunda, som om vi är andra människor än de vi är. Han vill börja om, men han har inte ens bett om ursäkt för det som har varit. Han har inte lyssnat på mig, inte förstått.
Det är vår enda gemensamma punkt just nu. Jag ser ingen anledning att förlåta – han ser ingen anledning till att be om förlåtelse.
