Satsaras blogg

Möte idag med facket. Vår chef kommer dit och svarar på frågor. Har inte jobbat sedan beskedet kom och ser inte fram emot att åka till jobbet alls.

Maken är deppig över hela situationen, så till den milda grad att han inte ens kan köra bil ordentligt. Det är eventuellt en tidsfråga innan han kör in i någonting.  Han tog vår novemberbudget väldigt hårt. Han oroar sig för vad som ska hända, hur vi ska klara oss om jag börjar plugga. Jag vet inte. Vi har levt lite för gott sista tiden. Vi har två bilar med garageplatser, bostadsrätt, vi har utvecklat en smak för brunchtallrikar nere på fiket och färskpasta med chèvre. (Mmmmm ….chèvre.) Frågan är om vi ens har råd att bo kvar om jag blir av med jobbet. Det är jag som lite har varit familjeförsörjaren av oss två.

Jag har dåligt samvete för att jag försökte få honom att inse allvaret i situationen. Jag var så hispig och han var så… lugn. Jag lyckades lite för bra. Nu är jag lugn och han är helt förkrossad. Tog eventuellt i lite för mycket.

Jag försöker rusta mig på lite halvpatetiska sätt. Försöker sy om gamla tröjor istället för att köpa nya vinterkläder. Lagar mat långt in på kvällarna, så att det finns lunchlådor till mig och maken. Försöker på något sätt ställa om mig till en enklare vardag.

Men vi har klarat värre. När vi båda pluggade så klarade vi oss på 14000 i månaden, med en bil, garageplats och hyra på 7000. Fråga mig inte hur det gick till. Vi lade en strikt budget varje månad och tog ut alla pengarna som fördelades i olika små gem, med lappar om vad de skulle gå till. Jag hittade en sådan lapp för några månader sedan. Det stod ”Oförutsedda utgifter 130 kr”.

Usch, jag längtar inte alls tillbaka.

Igår gick min arbetsplats officiellt ut med att man tänker kicka folk. Fan också. Jag gillar verkligen att jobba där. Det är så klart inte säkert att just jag får sparken, men det finns ju lagar om sånt. Jag har inte chans mot någon nisse som har suttit där sedan 1968.

Jag är:

…  glad att jag sökte till högskolan

… glad för att jag haft detta lite på känn och därför börjar spara delar av min lön

… glad för att jag fortfarande kan tänka konstruktivt och försöka hitta lösningar

Maken och jag gjorde en kalkyl över våra förväntade utgifter under november. Vi ligger 1400:- över vad vi förväntas få i lön. Vår inkomst är borta redan innan vi har fått den. Känns skumt. Det är en tidsfråga innan någon rabiat gubbe från Lyxfällan kommer hit och börjar klistra hundralappar på en griffeltavla.

Jag kan inte sluta tänka på det här med jobbet. Det var det sista jag tänkte på innan jag somnade igår och det första jag tänkte på imorse. Nästa efter ”Håll tyst, klockjävel” förstås.

Min telefon ringer väldigt ofta mitt i natten, vilket maken onekligen har en mycket stor förståelse för, bara han får klartecken att somna om. Jag har under hela mitt liv haft en tendens att samla på mig människor som känner ett behov av att prata på nätterna. Jag vet inte om det beror på att jag är till någon som helst hjälp, eller om det är så att jag är den enda de kan tänka sig är vaken vid den tiden.

Idag tänkte jag rekommendera Anna Nalick med fina låten Breathe. Texten börjar: ”2 AM and she calls me, ’cause I’m still awake…”

Idag tänkte jag rekommendera en lite annorlunda låt. Jag och maken var i Tunisien förra året och tillbringade några dygn på en bussresa i södra delen av landet. Chauffören hade en enda cd-skiva, som gick om och om och om igen.

Låtarna som var med på den skivan nöttes in i minnet och kommer för alltid att vara starkt sammanknippade med upplevelserna vi hade på den resan. Vi lyckades få tag på några av låtarna innan vi åkte hem. Bland annat den här, Ya Rayah med den algeriske sångaren Rachid Taha. Jag är inte säker, för jag fattade inte riktigt vad chauffören sa, men jag tror att det här är en traditionell folksång.

När jag hör den så är jag tillbaka i södra Tunisien igen. Jag kan se öknen framför mig som ett stormigt hav, som på något sätt stannat av mitt i en vågrörelse och tillät oss att gå på de stora, gyllene vågorna. Jag kan känna doften av äppletobak, höra det klickande ljudet av de gigantiska syrsorna som gick runt i hotellkorridoren på natten. Det var oerhört fridfullt där, särskilt på natten. Jag tror aldrig att jag har sovit så gott som jag gjorde i Sahara.

Jag ska hålla en föreläsning på en folkhögskola om några dagar. Måste förbereda mig, men gör därför givetvis precis allt annat. Faktiskt städar jag hellre, av någon anledning. Jag går här hemma, helt frivilligt och plockar undan. Maken kommer att få en chock när han kommer hem.

Det är fjärde året jag ska dit nu och jag ser verkligen fram emot det. Vad jag inte ser fram emot är att göra en powerpoint presentation. Usch och fy vad jag hatar Powerpoint.

Jag VET att det har hänt mycket med powerpoint de senaste åren. Men det är någonting med det som känns så töntigt och tillrättalagt. Som om jag vore någon slags businessnisse som ska redovisa en kvartalsrapport. Det är så torrt. Fula, tråkiga typsnitt, neutrala och icke förargelseväckande bakgrunder i politiskt oladdade färger. Usch.

Min mamma brukade göra powerpointpresentationer som gratulationskort. Som någon slags egenterapi, tror jag, för att kunna ta till sig stora händelser och förstå allvaret i situationen. Jag fick ett när jag tog studenten.

Med Debussys Clair de Lune i bakgrunden växlade barnbilder på mig förbi med olika typer av fräsiga övergångar och texter där det stod ”Tänk att du har blivit så stor” och ”Min lilla tjej har blivit vuxen.” När jag hade tittat på halva presentationen hörde jag en djup snyftning bakom mig, vände mig om och där stod min söta mamma i dörröppningen och storgrät.

”Du är så stor!” skrek hon förebrående och försvann med ett ylande.

Jag återgick till att titta på presentationen och kunde inte låta bli att känna mig lite skyldig. Jag hade vuxit upp och min mamma hade inte märkt någonting alls, trots mitt flitiga hintande genom tjuvrökning och hemdragande av långhåriga killar med tatueringar.

Så för mig är powerpoint en påminnelse om att jag är vuxen. Att föreläsa i sig är något som vuxna personer gör. Det är vuxenpoäng på sånt. Och när jag står där inför eleverna och föreläser om hur de ska skriva kärnfullt och fånga sin läsare så känner jag mig vuxen. Även utan en snyftande mamma i dörröppningen.

I Frankrike är Camille jättekänd, men i Sverige är det nästan ingen som har hört talas om henne. Men hon har bland annat gjort soundtracklåten till Disney Pixarfilmen Ratatouille (Festin). Men den låten rekommenderar vi någon annan dag. Idag vill jag slå ett slag för La demeure d’un ciel.

Jag vet inte varför jag lyssnar så mycket på fransk musik. Kanske är det för att jag i grund och botten inte är speciellt bra på franska, så jag hinner knappt höra vad låten handlar om. Orden svischar förbi och jag kan för en gångs skull njuta av toner och röster. Inte störa mig på nödrim. Varsågoda, mina två kära läsare.

Jag har just fått reda på att jag kanske blir arbetslös. Well this sucks. Det är ingenting som är klart men cheferna ska undersöka alla tjänster på hela min arbetsplats och skala bort allt onödigt.

Även om jag personligen inte tycker att jag är onödig, så vet man aldrig. Jag har bara varit fast anställd i ett år. Är sjukt glad att jag faktiskt postade en ansökan till högskolan i förrgår. Sista ansökningsdag var igår. Inte för att jag känner för att plugga, men jag hade på känn att något var på gång.

Hur fan ska det gå, om jag blir arbetslös. Jag som alltid jobbar. Alltid gör saker sådär 100%-igt. Har en massa järn i elden. Tänk om jag plötsligt inte skulle jobba längre. Det finns risk för att jag självantänder om jag blir sysslolös.

Så nu ska man gå runt och fundera på detta i cirka två månader innan man får besked på allvar.

Oh well, nu ska jag inte måla fan på väggen.

Fick ett ex av en folder som jag har copywritat lite till, den kom med posten i förrgår. Himmel, vad snygg den blev. Jag är helt chockad, den måste ha kostat hur mycket som helst att trycka, den ser grymt påkostad ut. Passar alldeles utmärkt i tiden med lite arbetsprover, hehe. De verkar väldigt nöjda också, det känns jättekul att ha varit med och jobbat med den. Framför allt som att det är ett enligt mig välgörande ändamål.

Näpp. Nu ska jag ta mig i kragen och inte deppa ihop. Det finns barnböcker som ska skrivas, låtar som ska textsättas och katter som ska matas. Det gäller att hålla järnen kvar i elden, eventuellt skaffa några till. Skulle det som är min huvudsysselsättning försvinna, så är det mina hobbysysslor som kommer att hålla mig flytande.

Maken är inte ett smack orolig, men vet inte heller vad han ska säga för att låta betryggande. Han kramas varje gång jag ser fundersam ut. Funkar för mig.

Har för en gångs skull lite extra pengar på ingång vilket är mer än välkommet. Dels får jag en del pengar för ett copywritinguppdrag och dels får jag en klump med pengar retroaktivt från april, efter hård löneförhandling på jobbet.

Det ansvarsfulla att göra vore givetvis att spara dem i trygga fonder och på sikt amortera av dem på bostadslånet. Men jag tänkte inte att jag skulle göra det faktiskt. Det skulle sänka våra lånekostnader med drygt 200 kronor var tredje månad. Jag menar whooopie! Äntligen lite guldkant på tillvaron.

Så istället tänker jag: En ny gitarr och säkerhetsdörr till lägenheten. Enligt mina beräkningar så kommer pengarna att räcka precis. För säkerhetsdörrar är ju en ansvarsfull och genomtänkt investering och då väger det upp gitarren, tänker jag. Eller?

Jag har en mental lista på saker som jag aldrig någonsin ska göra i hela mitt liv. I onsdags fick jag tyvärr stryka en av punkterna på den listan. Jag blev medlem i en sekt: Friskis & Svettis.

För alla er (alla en, möjligen två läsare som dagligen hittar min blogg) som inte håller med ber jag er begrunda följande:

Sekten träffas en eller flera gånger i veckan under rituella former, i cermoniella klädedräkter. För varje andligt möte finns en ledare som ger församlingen vägledning. Ledarskapet får aldrig någonsin ifrågasättas. I utbyte mot att få vara med i sekten betalar medlemmarna en viss del av sin inkomst. Oliktänkande individer och andra tankar än det som är ”hälsosamt och sunt” stöts bort av sektens medlemmar.

Så hur gick det här till? Min kompis drog med mig på något som kallas för afrodans, vilket kanske inte låter som ett helt politiskt korrekt uttryck, men ok. Alltför sent insåg jag att man behövde bli medlem i den här hurtbullesekten för att få delta i en lektion.

”Det är mitt livselixir!” predikade vännen i telefonen och trots att jag borde ha blivit misstänksam så tänkte jag ”vad fan”. Det som kan ge så mycket energi till en stressad tvåbarnsmor borde åtminstone kunna ge mig ett par extra ampere. Dessutom var jag i desperat behov av guldstjärnor i min kalender. Så jag gick dit. Och insåg på plats att danslokalen ligger på samma adress som Friskis & Svettis. Det hela var en fälla.

Men nu hade jag ju sagt att jag skulle göra det.Tjejen i receptionen höjer blixtsnabbt en webbkamera och förevigar mitt ansikte till sektens heliga register. Hon frågar var jag bor och trettio sekunder senare har jag ett platskort med mitt foto i min hand. Det fanns ingen tid för ånger, det har de så listigt räknat ut.

Så vi skockas in barfota i en stor sal. Det finns uppskattningsvis två män bland de säkert hundra kvinnorna. Männen ser oerhört säkra ut i sin könsroll. Tur för dem. Och så sätter trummorna i gång och in kommer en liten tjej som genast börjar uppmuntra oss att ”fånga solen” och ”flyga med vinden”. Med detta menar hon olika danssteg.

Ärligt talat, när hon sa ”fånga solen” så fanns det något i min oformliga kropp som ville springa all världens väg. Det kändes verkligen som om jag hade hamnat i en new age-mardröm.

Min vän inser  under passets gång att jag kanske inte är helt extatisk. Så hon frågar försiktigt efteråt: ”Blir det någon mer gång?” Och ingen blir mer förvånad än jag när jag svarar ”kanske det” istället för att säga ”Inte ens under mordhot.” Det är som när man har varit på en hemskt date och man får frågan ”Ringer du imorgon?”

Kanske det. Funderar på att boka in ett yogapass i nästa vecka. Man vet aldrig.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag konstaterar att jag inte har haft bara en, utan två läsare sedan mitt förra inlägg skrevs. Jag är inte längre ensam i min hörna.

Jag har haft stora och ambitiösa planer för den här dagen, men nu när den är här så känns det inte lika behagligt avlägset längre. Jag måste exempelvis träna. Det är onsdag och än så länge inga stjärnor i kalendern den här veckan. Jag måste få minst två, annars händer… något.

Det här med att ”något” ska hända har förföljt mig sedan jag var liten. Men det är nog ingenting som inte lite samtalsterapi och några rejäla elchocker skulle kunna avhjälpa. Egentligen. Men jag har liksom vant mig vid mina tvångstankar. Det är lite som med påfrestande släktingar. Man blir inte direkt glad när de kommer på oväntat besök.

Men det känns drastiskt att slå ihjäl dem.

Listan av saker jag bara måste är onekligen ganska lång även om det inte direkt är något jag tänker på. Det är som små rutiner.

Det är det här ”annars” som jag inte gillar. Det här outtalade hotet som ska hända om jag inte gör som jag blir tillsagd börjar kännas lite urvattnat. Tomt. Det är som ett bomblarm som man får dagligen av en väsande telefonröst. Man orkar bara bli rädd så och så många gånger. Man kan inte låta bli att åtminstone överväga att fråga: ”Vem fan är du egentligen? Du som ringer och väser. Du som säger att du har placerat ut en bomb någonstans i min tillvaro som sprängs om jag inte hinner före en silverfärgad Volkswagen Polo förbi en gatlykta.”

Det låter ju som världens sämsta filmmanus, luktar som någon riktigt sunkig uppföljare till Speed. Och jag har sett den förr. Tusentals gånger.

Det är det enda som jag egentligen har problem med vad gäller mina tvångstankar. Att mitt liv har inslag från en crappy B-action. Jag försöker vara djup här. Det är som en biljakt mitt i Amelie från Montmartre.