Satsaras blogg

Missförstå mig rätt – Jag gillar The Ark. Men Maia Hirasawas version av ”The worrying kind” är sjutusen gånger vassare. Hon får vara dagens inspiration med mottot: ”Ingenting är så bra att det inte kan bli bättre.”

Motivationen tryter litegrand. Har försökt att röra på mig och äta nyttigare för att gå ner ett par i kilo i nästan en månad. Resultatet: Jag har gått upp två hekto.

Jag vet att en månad inte är en lång tid men det är fan inte rättvist. Tänk om jag dessutom hade ätit alla de där godsakerna som jag har nekat mig själv under denna månad. Som jag normalt sett äter. Jag vågar inte ens tänka på det.

Jag är inte överviktig egentligen, men jag har några såna där retfulla kilon som har smugit sig på. Sambokilon kallas det visst, fast att man är gift. Jag borde ha sett dem komma, eftersom de satte sig så himla snett på min kropp.

Att ge sig själv guldstjärnor är ett skitbra system för mig. (Jag får en guldstjärna i min kalender varje gång jag tränar. Fem stjärnor = rätten att göra något kul), men jag får för få stjärnor. Jag måste ha kul vid sidan av, det går för långsamt. Jag hinner bli själsligen utsvulten på kul upplevelser. Jag har helt enkelt inte tid att träna mer än två gånger i veckan, möjligen tre. Jag kan inte bara ha roligt en gång per två och en halv vecka.

Jag var hos frisören igår, där rök fem stjärnor. Och nu får jag inte göra något kul igen på flera dagar. This sucks.

Har varit på gymmet och tränat. Huuu, det känns att det var längesen. (Läs: det var i maj) Men nu får jag en guldstjärna i min kalender i alla fall och det känns förträffligt.

Jag är generellt väldigt dålig på att faktiskt åka iväg och träna. Jag tänker ofta att jag ska, men det enda sättet är att packa en väska i smyg, slänga in den i bilen när jag inte tittar och försöka lura mig själv att vi är på väg någon annanstans.

Jag vet. Man ska inte ta bilen till gymmet. Man ska helst cykla eller hoppa på ett ben, gärna med hantlar i händerna. Men mitt gym ligger vid mitt jobb, så det är en bit hemifrån. Om jag cyklar dit så kan jag lika gärna vända och köra hem igen, för då har jag fått all träning jag behöver.

Även när jag är där är karaktären generellt sett inte så bra. Jag har bestämt att jag ska göra mellan 20 och 30 rörelser på alla maskiner, vilket inte är himla mycket. Men jag fuskar ändå friskt. Intalar mig själv att en del maskiner (som den där gynekologstolen som tränar insidan av låren) är för pinsamma att använda när någon annan från mitt jobb är där och tränar.

Nej, nu ska jag sticka ner och handla lite mat och förbereda något gott till middagen. Jag tänkte göra  spenat- och fetaostpiroger av filodeg och en tomatsallad. Men lite stora gröna oliver till. Mmmm. Hungrig. Byebye.

Är helt slut i rutan efter en tuff helg. JA, man kan faktiskt ha en tuff helg även om man inte dricker. Faktiskt blir man bakfull i alla fall, vilket jag tycker är sanslöst orättvist.

Men hur som helst är helgen över och allt som vittnar om den är glitter i hårfästet som inte vill gå bort. Det är måndag och veckan är trögstartad. Himlen är oskyldigt grå. Jag har alldeles för mycket att göra idag.

Så därför är dagens inspirationslåt Nellie the Elephant med Toy Dolls. Vi behöver lite mer ös idag, helt enkelt. Denna härliga punkversion får mig alltid på gott humör. Egentligen är det tydligen en hemskt populär barnvisa (klicka för att se originalet), som jag aldrig hade hört talas om innan. Men det går givetvis inte att jämföra. Punkversionen är så grymt bra och barnversionen är så… ja. Opunkig. Enjoy!

Detta är ingen musikvideo utan ett klipp på två jävligt underhållande grabbs. Se till så att du åtminstone kollar fram till när killen hoppar hoppstylta, dansar balett och diggar punk i slow motion. Första gången jag såg det skrattade jag så att jag grät.

Sex minuter av ditt liv. Skrattar du inte så får du väl stämma mig.

För resten, jag tänkte att jag bara lite kvickt skulle avhandla varför bloggen heter Satsara.

Satsara är ett smeknamn som jag fick av min oerhört kärleksfulla syster en gång. I mina vilda tonår hade jag dessutom en rätt så svart period när jag under ganska många år dejtade svarthåriga, långhåriga, svartklädda killar med mycket tatueringar och piercingar.

Nu har skinnjackan blivit en jeansjacka, mitt svarta hår har återfått sin naturliga färg. Jag är vuxen och har lugnat ner mig. Men ränderna går liksom aldrig ur.

Satsara finns fortfarande därinne. Trots namnet är hon inte ond på något sätt. Men hon gillar bus och retas gärna lite med folk. Hötter med näven åt orättvisor. Hon är vild. Lite galen. Står för vad hon tycker. Vågar drömma och tänka stora tankar. På många sätt mycket modigare än jag.

Jag tyckte att det var ett bra namn, men jag vet inte. Folk kanske tror att det är någon satanistblogg. Sorry folks.

Det är någonting som känns ganska off med att skriva blogg de där veckorna innan google lägger märke till bloggen och börjar länka upp den. Det är som att den faktiskt inte existerar alls. 4-6 veckor tar det. I den här takten kommer jag att ha rätt många inlägg när det sker. Man hinner få overklighetskänslor.

Här sitter jag i min egen lilla undanskymda hörna av universum. Det känns som att jag kan skriva vad som helst. Tycka vad som helst. Som en såndär dagbok man hade när man gick i mellanstadiet. Blommig. Full med bullshit. Och med ett litet, litet hänglås på, vars funktion måste anses vara i det närmaste symbolisk. Läs hela inlägget här »

Dansk-tibetanska Kesang Marstrand med Say Say Say från hennes debutalbum Bodega rose. Kesang har format en fullkomligt ljuvlig, skälvande kärleksförklaring ur denna 80-talsdänga som ursprungligen gjordes av Michael Jackson och Paul McCartney. Hennes version gör mig lugn ända in i själen och den hittar mig, i vilken sinnesstämning jag än befinner mig.

För er som har missat det så är jag en person med sällsynt dålig karaktär. Jag måste muta mig själv för att palla med att träna. Jag har nämnt tidigare i bloggen att jag ger mig själv guldstjärnor och presenter för gott uppförande. Yep. Och när jag har ackumulerat jämna fem- eller tiotal får jag göra någonting trevligt.

Så idag köpte jag en löpartröja, vilket är tämligen meningslöst eftersom jag egentligen inte springer. Dessutom kan man rent teoretiskt springa i vilken tröja som helst. När man har så kass kondis som jag så är det inte direkt vindfånget i tröjan som är det största hindret. Och jag skulle egentligen använt den här femman till att köpa ett par nya träningsbyxor, eller ännu hellre: inneskor. Något som jag verkligen hade behövt.

Men tröjan kostade ganska överkomliga 149 kronor på Lidl, av alla ställen. Det var egentligen inte meningen. Jag skulle ju bara handla krossade tomater.

Eftersom jag ligger lite efter med belöningarna behövs det bara en stjärna till för att komma upp till tio, vilket är nästa belöningsnivå. Och där hägrar inneskorna. Tur. Det börjar bli lite för kallt för att träna ute.

Och tröjan är SÅ cool. Jag känner mig som spiderwoman, om än en kanske lite välstoppad sådan. Men satan i gatan vad den är tajt. Maken som är tvättäkta sci-fi-nörd mumlade något om Seven of Nine och kunde inte sluta titta på mina maracas när jag visade honom hur tröjan satt på. Trevligt med komplimanger. (Tror jag att det var)

Så nu måste jag börja springa. Helvete. De förpliktigar att ha en löpartröja. Borde köpt godis istället.

Fantastiska Dans la chaleur des nuits de pleine lune med fransyskan Pauline Croze som tyvärr är tämligen okänd i Norden. Den här låten får mig att önska att jag vore bättre på franska, att jag var tillbaka i Paris, att jag hade råd och/eller anledning att köpa en gitarr till och att jag hade mer tid att spela på de fyra jag redan har. Å, vad jag älskar den här låten.